Buffy och exemplet som följde

Warning: Use of undefined constant user_level - assumed 'user_level' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /customers/7/d/3/studentreportrarna.se/httpd.www/jmmh09/mysterybox/wp-content/plugins/ultimate-google-analytics/ultimate_ga.php on line 524

Buffy, spelad av Sarah Michelle Gellar

FÖRST OCH FRÄMST. Jag håller just nu på att för första gången i mitt liv se igenom Buffy the Vampire Slayer. Det är, milt uttryckt, livsomvälvande. Inte till den grad att jag ifrågasätter den faktiska rollen Buffy bär, utan till den grad att jag snarare inte gör det. Förstår ni vad jag menar?

Joss Whedon, skaparen av Buffy, har gång på gång uttryckt att ett av de ursprungliga incitamenten till Buffys uppkomst var att han var så trött på att se den svaga, blonda kvinnan som våldsamt blev mördad av the big bad. Ett uttalande och ideal som har givit tydliga feminist-ringar på vattnet.

Men att nu se Buffy, för första gången, blir på något vis katalysatorn till omvärderingar av tidigare kvinnliga huvudroller jag älskat. Exempelvis blir roller som River i Firefly, Sidney i Alias och, en samtida karaktär, Olivia i Fringe plötsligt mer självklara. Inte för att de är kvinnor per se, utan snarare för att de som kvinnor (omedvetet eller ej) automatisk tillskrivs en uppsättning av karaktärsdrag och sedan krossar dem.

Allting gott, visst. Problemet är att vi nu bara rör oss inom en sci-fi/action-sfär, inom komedi- och drama-genren är idealen och kvinnosynen fortfarande hopplöst stereotypa. Men, tänker ni: Det finns VISST hopplöst mänskliga och härligt självdestruktiva kvinnor som inte alls tilldelas den stereotypiska uppsättningen av kvinnliga drag. Ni tänker på Nurse Jackie, Liz i 30 rock etcetera.

Och ni har tvivelsutan rätt! Problemet är att de lirar i minoritet. Jag är av den starka uppfattning att den kvinnliga karaktären sällan skildras som någonting mer än en beige set-up för de manliga huvudrollen. Det finns alltid drösvis med undantag som bekräftar en regel, men om vi nu tillåts vara generaliserande här.

Det läskiga är att vi, tittare, väljer att acceptera detta ovillkorligt och utan att ifrågasätta.

Vidare finns också den raka motsatsen till den beiga gråzonen. Det klassiska manic pixie dream girl-idealet med en knasig kvinna som fungerar som musa för den intellektuella mannens utveckling är kanske främst ett filmiskt stilgrepp, men håller sakteliga sig på att skriva in sig i televisionens värld också. Ironiskt nog kommer denna insikt till mig just nu, i en tid då Zooey Deschanel (the mother of all manic pixie dream girls) ges en egen dramedy-serie där hon fritt skall ges utrymme att springa omkring och fantisera om enhörningar och ekologiska cupcakes.

Extra superironiskt är att trailerns inledning blir själva antitesen till Joss Whedons ideal om att vända på steken. Här använder sig Zooeys karaktär av precis samma skräckfilms-metafor, men väljer istället att projicera den på sina dysfunktionella förhållande och “quirky” levnadsstandarder.

Och var lämnar det här oss? Strider den starka kvinnorollen mot den svaga och håller den svaga på att utplåna den starka, eller vice verca? Bör inte striden tas mot det slentrianmässiga manskaraktärsproducerandet? Ser vi en slice av samhällets debatt skildras i dramat och komedin? Eller är vi bara helt fel ute?

Det här inlägget postades i Kvinnorollen, Tema och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *