Ett yin till ett yang

Warning: Use of undefined constant user_level - assumed 'user_level' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /customers/7/d/3/studentreportrarna.se/httpd.www/jmmh09/mysterybox/wp-content/plugins/ultimate-google-analytics/ultimate_ga.php on line 524

Amy Farrah Fowler (spelad av Mayim Bialik) i The Big Bang Theory.

KARAKTÄR. Inte sällan i komedins universum söker karaktärer efter jämvikt och balans. Vilken typ av balans skiftar beroende på sammanhang. Karriär, familjeliv eller sociala spel, nämnaren är gemensam. Alla strävar efter jämvikt. Balans. Yin och yang.

Och det är ett av fundamenten för komedi.

Friktion i jämvikten genererar humor. Humor skaver alltid lite grann. Vi skrattar givetvis åt saker vi tycker är roliga. Men om man krasst tittar på skratt som en rent fysiologisk reaktion så är det hjärnan sätt att med endorfiner linda in oss i en varm filt. Ett quick fix för stress och ångest. När vi ser på komedier som skaver i balansen tar skrattet överhand den annars framkallade ångesten. Så fort ångesten tar överhand fastnar skrattet i halsen.

Varför tar jag då upp detta? Jo, för att en av min favoritkaraktärer på teve just nu är Amy Farrah Fowler i The Big Bang Theory.

TBBT känner ni redan till vid det här laget. En sitcom som utspelar sig inom en socialt homogen grupp, fyra hyperintelligenta nördar med en fäbless för allt vad nörderi heter. Som skavande element till Big Bang fungerar karaktären Penny (spelad av Kaley Cuoco). Hon är, bokstavligen, the girl next door, sprungen ur Nebraska och inflyttad till Los Angeles med hopp om en skådespelarkarriär (en karriär som landade i ett servitrisjobb, likt vad klyschan har lärt oss).

I flera säsonger var det här premissen för Big Bang: skämt staplat på skämt om nörderi och Pennys naivitet och oförmåga att förstå de fyra nördarna. Som extra krydda: en will they/won’t they-kärlek mellan Penny och Leonard, en av nördarna.

Och så Sheldon Cooper, förstås.

Sheldon Cooper (spelad av Jim Parsons) är karaktären som fick Big Bang att gå från ännu en medioker Chuck Lorre-serie (se 2 ½ män) till vansinnigt rolig identifikationshumor (för nördar). Sheldon är, förutom att vara den mest intelligente av de fyra männen, vansinnigt anal, socialt missanpassad, människoföraktande, bakteriofob och alla andra tänkbara konstigheter man kan tänkas tillskriva ett geni.

Länge var serien en enmansshow. Som fungerade, skall tilläggas. Den spöade många av sina sitcomskonkurrenter i tittarsiffror och popularitet. Serien har duschat i nomineringar och vunnit ett par prestigefyllda Emmys. Mycket tack vare Sheldon. Men vi som följt serien från bildruta ett förstod att hur mycket vi än älskat Sheldon så kommer inte hans taniga fysik orka att bära serien på sin axlar i all evighet. Enter: Amy Farrah Fowler.

Amy (spelad av Mayim Bialik, tidigare mest känd som Blossom i sitcomen med samma namn) verkar, som David Hylander tidigare skrivit på Weird Science, som en naturlig motvikt till Sheldon. Hon är skriven som en karbonkopia av Sheldons karaktär, i kvinnoform. Precis lika tillrättavisande, precis lika steril och ett precis lika stort mysterie för tittarna. Det geniala i detta är att manusförfattarna, utan att nedlåta sig själva till att skriva in romantiska intressen, bygger upp en vänskap Sheldon och Amy emellan som för utomstående (såväl tittare som karaktärer) ter sig minst sagt märkligt. Ett ord som poppar upp i skallen är… pragmatiskt.

Amy blir yin:et till Sheldons yang. Hon fungerar dels som ett element som utvecklar Sheldons karaktär ytterligare (han behöver exempelvis inte “dumma ned” sina utsvävningar), och dels – och kanske främst – som en ytterligare kufisk karaktär som är omöjlig att inte älska. Hon levererar ofrivilliga sarkasmer och pinsamma snedsteg med samma gravallvarlighet som vetenskapliga paralleller.

Som om detta inte vore nog har Amys närvarande bidragit till en successivt ökad exponering av kvinnornas roller i serien som helhet. Plötsligt ges det mer utrymme till nördarnas flickvänner och systrar, ja, till och med till grannen Penny. Amys desperata önskan om att få bli bästa vän med Penny, då den sociala kodexen tydligen kräver detta, är ett ständigt återkommande skämt under seriens fjärde säsong som i vissa stunder fick mig att skratta till käkarnas bristningsgräns.

Tack vare dessa två stycken utvecklade gruppdynamiker har The Big Bang Theory utvecklats från ett kufigt referensuniversum till en komedi om förgrenade relationer kufer och nördar emellan. Med andra ord, humor där yin och yang skaver. Tacka Amy Farrah Fowler för det.

Det här inlägget postades i Kvinnorollen, Tema och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *