Utan hjälp från överjaget

Warning: Use of undefined constant user_level - assumed 'user_level' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /customers/7/d/3/studentreportrarna.se/httpd.www/jmmh09/mysterybox/wp-content/plugins/ultimate-google-analytics/ultimate_ga.php on line 524

Glenn Close och Rose Byrne i Damages.

DJUPDYK. Vi har tidigare presenterat tesen om antihjälten som ett steg närmre realismen, i avseendet att huvudkaraktärer nu tillskrivs mer humana, osmickrande drag. En sällan sinande ström av notoriskt otrogna, och ibland uppriktigt otrevliga, antihjältar med alkohol- och drogproblem har tagit plats i serie efter serie.

En teori om antihjältens uppkomst är att antihjälten, som vi idag känner den, existerade redan innan den renodlat naiva hjältesrollen. Många äldre myter och sagor från såväl öst som väst bygger på en hjälte som kommer från en otursdrabbad, ibland rentav våldsam bakgrund. Ofta har denna huvudkaraktär också tveksamma motiv till sitt hjältedåd/mod. Således är vi vana vid antihjältens existens och motiv.

Anledningar till att skriva in denna typ av karaktär i serier är många. Attribut av svagare natur i antihjälten ger karaktären en viss form av mänsklighet. Det här är en karaktärstyp som sällan lyssnar till sitt överjag utan snarare reagerar utifrån sin egen natur. Det som styr antihjälten är de basala instinkterna, begär och drifter, hunger, sex och aggression. Detta kan manifestera sig genom en närmast sociopatisk självtillåtelse, där karaktären berättigar sina handlingar och attribut på olika vis. En antihjälte ger till vika i ett läge där en klassisk hjälte hade motstått etablerad frestelse “for the greater cause”.

Den brittiska tidningen Guardian tar upp ett intressant perspektiv om än bara i en bisats kring den moderna anti-hjälten:

“Interestingly the modern day anti hero seems to be a predominantly male role, save for Glenn Close’s turn in Damages.”

Och visst talas det sällan om kvinnliga antihjältar! En undersökning av Wikipedias lista på fiktiva antihjältar i teveserier presenteras bara Nancy Botwin från Weeds, Sami Brady i Days of our lives, Faith från Buffy the Vampire Slayer och Angel och Ally McBeal från serien med samma namn, om man ser till (någorlunda) moderna, amerikanska serier. Givetvis förbiser Wikipedia vissa kvinnliga karaktärer som självfallet bör klassificeras som antihjältar – ta bara exemplet Glenn Close ovan! – men det visar på en närmast övertydlig mansdominans.

Om det är ett tvärsnitt för karaktärslandskapet i stort får senare undersökningar utvisa, men ett möjligt antagande är att de kvinnliga antihjältarna oftast tillskrivs än mer sympatiska drag för att – för tittaren – “be om syndernas förlåtelse”, på något vis. Om man tillåts applicera denna tes blir plötsligt inte rättfärdigandet för karaktärens egen skull, utan snarare för att bibehålla tittarens affektion för karaktär. Ett tydligt exempel på detta är om man tittar på en förgrening av antihjälten: den klassiska femme fatale-karaktären. En femme fatale, exempelvis Maggie Qs Nikita, är stundvis sympatisk och framför allt sexig, något som inte är självklart i antihjältens fall.

Med största säkerhet kan man i varje fall slå fast att antihjälten är här för att stanna. För att finnas där för oss att projicera alla våra mörkaste tankar och våra osympatiska karaktärsdrag på. För att agera ventil för våra alldagliga, korrekta liv. För att älskas.

Det här inlägget postades i Antihjälten, Tema och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *